I ett rättssamhälle ska staten bevisa sina påståenden. Det ska inte vara tvärtom. Ändå är det just det som tycks ha hänt i ett uppmärksammat skatteärende där Skatteverkets handläggare Amela Vakufac erkänt att hon saknar IT kunskaper för att egentligen bedöma ärendet hon granskar. Ändå har hon låtit beslut gå så långt att en företagare numera pressas betala 500 000 kr.
Kärnan i problemet är enkel. I stället för att utgå från hur digital verksamhet faktiskt fungerar har Skattverkets handläggare dragit långtgående slutsatser från egna antaganden om WordPress, SEO, AI-assisterad textproduktion och webbpublicering. Det handlar inte om små missförstånd i marginalen, utan om spekulationer som att:
- Först när en domän registreras så anses arbete kunna utföras.
- SEO artiklar måste synas på startsidan på en webbplats annars existerar dessa inte.
- Texter måste förändras på Om oss sidan för att tusentals SEO artiklar ska anses existera.
Argumenten är så verklighetsfrånvända att det närmast är skrämmande att myndigheten har låtit den stå kvar svart på vitt i ett beslut öppet för allmän insyn.
När en myndighet saknar tillräcklig förståelse för den teknik den bedömer uppstår ett allvarligt problem. Då riskerar bedömningen att bygga mer på spekulation än på faktisk utredning. Och när dessa spekulationer sedan behandlas som om de vore bevis uppstår nästa problem: företagaren tvingas inte bara förklara sin verksamhet, utan överbevisa myndighetens egna missuppfattningar.
Det är där rättssäkerheten börjar brista
Lagen är inte utformad så att en företagare ska behöva motbevisa varje ny teori som en myndighet löpande konstruerar. Den är inte heller utformad så att enskilda ska bära ansvaret för att kompensera för myndigheters tekniska okunskap. Skatteverkets uppgift är att utreda ärenden sakligt, objektivt och tillräckligt. Det innebär att myndigheten själv måste kunna visa varför dess slutsatser är riktiga. Det räcker inte att säga att något “framstår som osannolikt” och sedan kräva att företagaren steg för steg ska motbevisa denna känsla.
Just detta verkar dock ha skett. När företagaren kommit in med ny information har fokus inte legat på att ompröva tidigare antaganden, utan på att formulera nya invändningar. Resultatet blir en process där ribban hela tiden flyttas. Företagaren hamnar i ett läge där han inte längre försvarar sig mot konkret bevisning, utan mot en kedja av spekulativa resonemang som hela tiden ändrar form.
Det är inte så bevisbörda ska fungera
Det är särskilt allvarligt när det handlar om digital verksamhet. Den som inte förstår skillnaden mellan startsida och undersidor, mellan sitemap och innehållsproduktion, mellan AI-stöd och manuell publicering, riskerar att misstolka hela verksamhetens natur. Då blir det lätt att dra slutsatsen att arbete inte finns bara för att man själv inte förstår var eller hur det utförts.
Men okunskap är inte bevis. Missförstånd är inte bevis. Spekulationer är inte bevis.
Om myndigheter ska granska moderna företag måste de också förstå moderna arbetssätt. I dag produceras stora mängder innehåll med hjälp av kombinationer av AI, mallar, CMS-system, fjärranställda och distribuerade arbetsflöden. Den som granskar detta med analoga glasögon kommer nästan ofrånkomligen att läsa verkligheten fel. Och när den feltolkningen leder till skattebeslut med stora ekonomiska konsekvenser är det inte bara ett kompetensproblem. Det är ett rättssäkerhetsproblem.
Det mest anmärkningsvärda är därför inte bara den tekniska okunskapen i sig, utan att dess konsekvenser tycks ha lagts på företagaren. I stället för att myndigheten gör sin hemläxa fullt ut får den enskilde lägga tid, pengar och energi på att överbevisa sådant som aldrig borde ha skjutits över på handläggare med kompetensbrist.
Så ska inte lagen fungera. Så ska inte myndighetsutövning fungera.
Domstolarna har här en viktig roll. När en myndighets bedömning vilar på tekniskt svaga antaganden och bevisbördan i praktiken förskjuts till den enskilde måste det granskas med särskild noggrannhet. Annars etableras en farlig princip: att staten först får spekulera, och att företagaren sedan får betala för att motbevisa spekulationerna.
Det är inte rättssäkerhet. Det är dess motsats.